Pikareskromaner / Svävningsestetik







Kaj Bernh. Genell










k boye













ROMANTIKENS ESTETIK är en ”svävningsestetik”,
innebärande dess ideala estetiska mål är en upplevelse av en svävning, eller en serie svävningar. Den estetiska njutningen beskrivs av de första, nyskapande, tyska Romantikerna fantasifullt och sensuellt som en fågels flykt, eller en de sju sinnenas oscillering eller extas - en hisning - en extas i sinnets värld. Det är en extas, vilket innebär att paradoxalt vara "utom sig", i sina egna sinnens värld. På detta sätt njöt man i borgerliga kretsar, vilka ju, jämte överklassen, var de som hade råd med böcker, litteratur under Romantiken. Litteraturens mål - och ett sådant satte man alltså i dåtidens svåra, turbulenta tid upp - var den sinnliga njutningen. Lika mycket som man dyrkade konst-objektet, och myten ( den mystiska underströmmen ) lika mycket dyrkade man den estetiska uppfattning med vilken man betraktade konstobjektet ( alltså UPPLEVANDET ) och så kom följaktlige Romantiken att självbespeglande helt enkelt dyrka skapandet av konsten, njutningen av konsten och sig egen person, sin förmåga att som läsande människa njuta. Detta innebar en häftig, intesiv Dyrkan av Konstnären, skapandet av den hisnande texten. Ofta nog trodde man att denne, i något för vetenskapen okänt svårmod, bibringades en alldeles extraordinär inspiration. Så kom gemene man att även dyrka svårmodet och fantasin, som ansågs födas i svårmodet. ( Konstnären som fick ersätta Gud. Ty Romantiken var ateistisk, - skapad av en bunt antiauktoritära prästsöner, i revolt mot den gamla Ordningen.) Detta - att dyrka konstnären - har vi slutat med. Men svävningsestetiken och dess ideal finns - om än i högsta grad omedvetet - kvar idag. Inte alls alla i dagens värld skulle emellertid hålla med om att litteraturens mål ( ... det finns idag nästan ingenstans en diskussion om litteraturens mål )är sinnenas njutning, och mer specifikt njutningen av att läsande oscillera och hisna , men så kvarstår ändå denna halvt erotistiska uppfattning, omedveten, hos en del av den läsande allmänheten, hos oss, den utvalda skaran bland patricier och pöbel. Utan att folk i gemen vet om det, så är de romantiker, som älskar att hisna.
DET HELA är nu aningen mer komplicerat än vad jag nu beskrivit:
Att romantikens njutningsestetik av mig beskrivs här som halvt erotistiskt, och inte helt dylik, är emellertid ännu en viktig sak. Detta förklarar sig i det förhållandet, att det i den romantiska njutningen i högsta grad rörde sig om en instrumentell njutning. Själva denna svävning, svävningen själv, denna hisning, hisningen själv, var inte god nog i sig själv, var inte till för att bara simpelt konsumeras, men svävningen och hisningen, dessa var en svävning och en hisning in i en själv , in i den egna själens djup. Så var Romantikens estetik en estetik som målande uppmanade till en upplevelse- och kunskapsresa in i vars och ens inre. Den förblommerade ateismen ( man förblommerade denna genom att framhålla sin panteism * ) innebar inte att man inte antog en själens existens. Den egna själen ( denna själ, som inom religionen alltid brukar definieras som den del, som ägs av ...någon annan ) var det människans EGNA individuella och överindividuella mysterium, ( det mystiska** i Människan som art, som "homo" ) som den estetiska njutningen revolutionärt i hisnandet skulle uppenbara! Romantikens fråga är inte: "Vad är världen?" eller : "Vad är vackert?" eller: "Vad är sant?" utan: "Varför hisnar jag?" Men för att skapa frågan måste givetvis Romantiken först och främst skapa själva hisnandet. Ty detta finns inte utan litteraturen. Så är Romantiken denna kulturella dubbelrörelse ( hisnande även i själva sitt begrepp ) som är så lite medvetandegjord för dagens läsande patricier och pöbel.) Meningen med Romatiken var att Människan skulle upptäcka hela djupet och vidden av sig själv i hisnandet. Hur nu denna Romantiska idé kom att förändras med Freuds intåg på scen, ( hisnandets store upptäcktresande ) det är en annan historia, men den skulle givetvis var högst väsentlig att redogöra för just här. Men det sker alltså inte. Kanske har den moderna romantiken mest med ... Kafka att göra, - kanske inte. Vad vet vi?

Romantiken var ett (!) av svaren på Kants skepsis - och är helt nödvändig att begripa sig på om man vil förstå den Moderna Människan, myten och den moderna romanen och den Stora världshistoriska ironiens oscilleringar i ens egen samtid. Med ironien fick man ett medel att både fly skepsisen, och inkorporera denna. Även om vi idag inte är dränkta i ironi, inte badar i distans, så är ironin alltid centralt i kulturen. Med ironi ser man som i en blixt världen och förändrar den.

I tidskriften Ateneum, som utkom kring år 1800, förbådande Hegels stora verk om anden, skriver Fr. Schlegel om poesin, och vad han skriver är ju i många avseenden helt häpnadsväckande. Han förklarar att den poesi som i hans samtid lever i Preussen inte har någon mytologi, och att det är mytologi – som ”de gamle” hade – är just det som gör poesin till viktig poesi. Han är medveten om att man i hans land inte kan ha en uppsättning gamla grekiska gudar som mytologisk bakgrund, så grekerna hade, men att det bör finnas ett sådant skikt, för att få mening att bildas, i poetisk mening, - det inser han. Så föreslår han att man som mytologi bör ha den mänskliga anden själv. Men vad ande var, det visste nu inte Schlegel. Så föll hans vision i glömska. Tills Freud kom. Ty då kunde man plötsligt använda en myt och det själsliga som den stora myten om Människan. Så finner vi att för att uppnå den svävningseffekt, som är poesins, och som är romantikens, men som också tillhör t.ex. Atlantaskolan, med Truman Capote och Harper Lee, så måste man ha en resonansbotten, där man tar läsaren till själens djup (!) via måhända en alledering till dröm och hallucination. Utan en sådan liten hänvisning till själens symboler, till exempel i Freuds fattning, så faller dikten platt.Man må kalla denna grund för mytologi,och denna dubbelhet ironi.
Om man använder en sådan mytologi, och en sådan dubbelhet, och gör det intensivt, så är man inne på pikaresken, som är en variant av svävningsestetik, som existerade långt innan Schlegel.
Mina romaner har sitt ideal i svävningsestetiken, men är på intet sätt radikala eller prononcerat svävande. Kanske är de god ironisk litteratur, där man inte dränks i ironien. För mer, och annorlunda litteratur, skriven av Kaj Bernhard Genell, se www.kajgenell.com
För övrigt: leta rätt på mina romaner på Amazon eller Bokus eller Adlibris! ( Klicka på respektive bild här på sidan för att komma till köpsiten! Tänk på att jag är för fattig att åka på semester. Och som jag skulle behöva en resa till California. Köp och läs!

* panteism har ju väldigt lite med det vi menar med religion att göra, då det är en uppfattning av det enfaldiga slag, som hävdar att gud finns i allt, - helt urskillningslöst. Även en s.k. naturreligion är ju då oändligt mer komplicerad.
**i Wittgensteinsk bemärkelse.

Flag Counter

COVID-19

"Man borde sluta skriva av skam över att det är så enkelt." ( Franz Kafka )



Det beiga huset.



Kap. 1.

Det Beigea Huset.


Kapitel ett.


Här märker vi vad Homer (Slim) Valentin på Grönholmen anser om gubben Cantrell Damian, och det är inget man bör ta lätt på. Gubben Damian bodde i svängen ner mot havsviken, en fjärdingsväg ifrån där Slims, i ett beigefärgat hus. Huset, en solid trettiotalsvilla med brutet tak, kunde förmodligen varit vackert om det inte hade haft just den fadda, beigea tonen. Någon hade ansträngt sig för att få fram den absolut mest gräsligt beigea kulör som var möjlig i hela det färgspektra som är uppfattbart för det normala trikroma mänskliga ögat. Det fanns bara en sådan ton. Så tänkte i alla fall Slim, när han cyklade förbi på sin gamla Crescent, vilken var ljusgrön. Slim – en blek 19-årig pojke med uttryckslöst ansikte och som aldrig nånsin gjort nån människa glad - tyckte så illa om Damian att han nästan kräktes vid tanken på gubben. Denne äldre inbyggare på Grönholmen var rik, hade titel och anseende, men var definitivt ett kräk, tänkte Slim. Och så hade gubben förolämpat honom nere vid hamnen igår. Det var det som var det värsta. Damian hade gjort det enda dumma man inte fick göra här i livet, tänkte Slim, - nämligen att håna just Slim själv. Slim, som alltså genast tycks oss vara osedvanligt reflekterande till sin natur, hade just inlett sina matematikstudier på universitet, och det var nu, i inledningen av den första höstterminen på Chalmers i Göteborg, som det skulle visa sig om han var kapabel att bli en riktig chalmerist eller om han var en av dem som sorterades ut, och som sedan hela sitt liv sedan skulle få leva i skuggan av det faktum, att han inte ens klarat Chalmers…. Att han ändå bodde kvar på landet, med en resväg på en timme med en snabb MG, men alltså fortfarande kunde titt som tätt cykla omkring i den lilla semesterbyn, där blott ett fåtal residerade året om, det berodde på en tillfällighet i kombination med hans egna val. Slim Valentins familj hade nämligen sedan ett halvt sekel ägt ett somarställe på Grönholmen, som inte var nån holme, men mer en halvö, men efter föräldrarnas död i en motorbåtsolycka när Slim var femton år, så hade Slim och hans bror Skarpheden tagits om hand av moster Elisabeta, som, i det att hon ville låta allt vara som vanligt, hade insisterat på att de skulle alla tre skulle bo kvar på Grönholmen på somrarna. Så skedde. Skarpheden, som var tre år äldre än Slim, hade nu gift sig och Elisabeta hade hamnat på ett sjukhem, som hon drabbats av strupcancer, som nu bragt henne till slutstadiet i en lång kamp för livet. Slim hade just igår fått besked om att mostern sannolikt inte alls skulle komma hem mer till Grönholmen. Han planerade att i morgon åka och besöka henne på Sahlgrenska. Hon hade sms:at, som hon gjort var dag sedan hon kom in på onkologen, men nu stod det bara: ”Mår apa. E. / Kram.”, vilket tycktes Slim vara optimalt kort. Så var Slim kvar – nu som åretruntboende, av ekonomiska skäl - ensam i den sommarbostad som fadern byggt på en klippa i havsbandet, och där varje morgon solens strålar förgyllde det gjutna balkongräcket i det lilla idylliska sommarslottet. Rödmålat, pyttelitet och pittoreskt, försett med krimskrams och snickarglädje, med horder med tinnar och torn i alla regnbådens färger, kom det alla förbifarande seglare att i kör utbrista i ett förälskat: ”Åååååh!”. Så sött var det lilla träslottet. Ehuru somliga såg det som smaklöst. Pappan, Ericus, hade verkligen varit en träkonstnär, förut att han haft det gott ställt som vd för en arkitektbyrå och delägare i en trä- och masonitfabrik. Mamman, Desiré, ( född Karlsson ) var en mer obetydlig person, som endast haft sinne för romankonst och som försummade allting för nöjet att sitta och skriva ändlösa historier hela dagarna i den lilla rotundan, alster, som hon publicerade i olika nordiska veckotidningar som följetänger. Men dessa familjens kärntrupper var alltså alla försvunna. Skarpheden bodde nu i Amerika där han försörjde sig med affärer och med våghalsiga intrång in på elbilsmarknaden, med en prototyp han utvecklat redan som fjortonåring. Slim och brodern hade ingen kontakt, och de tyckte illa om varandra sedan tidiga år, då fadern favoriserat snillet Skarpheden, medan Slim ( eller Homer, som han var döpt till ) mer gick under radarn och – utan större intressen och obegåvad, som han ansågs av alla – läts ränna omkring och agera åskådare till alla sina kamrater, som snabbt skapade sig karriärer inom alla de olika områden som ett modernt samhälle erbjuder unga människor att blomma ut inom. I Grönholmen var dessutom nästan alla människor Moderater eller Folkpartister, och de slet som djur och intrigerade och rushade och drog i alla upptänkliga tåtar, för att deras telningar skulle få en chans att behålla en plats i den halvövre medelklass, vilken de själva fann vara såsom ett förstadium till paradiset, och ett rättmätigt sådant. Ty alla människor i Grönholmen såg sig som hederliga och anständiga. Och sådant borde belönas med en plats på Kristi trons sockel. Religiositeten stod annars lågt. Slim Valentin hade inte en endaste talang. Skarpheden var, förutom elektrotekniskt geni, en utmärkt pianist och förtjänade i sina tonår en mindre förmögenhet på at spela i olika band i storstaden. Slim, som, vilket ni redan gissat, kallades ”Slim” på grund av sin nära nog bisarrt smala och taniga kroppshydda, kunde inte ta en ton och var trög i nära nog allting. Om fadern, Ericus Valentin, dragit en vits mitt i allt snickerierna, så hade Slim dels inte förstått vitsen, men också ofta ansett vitsen vara ämnad att få honom sluta att blanda sig i husbygget, där Skarpheden då ofta kommit på nån originell idé om en yttre trappa från övre sovrummet eller tips på nån genial stupränna av tarpaulin. Det var till detta hus, som Slim nu cyklade hem, medan han hatade både det hus och dess inbyggare, som vi just nämnt, huset i svängen, det beigea. Detta låg skuggigt i sin vägkrök bakom grind, brevlåda och buxbomshäck och väntade på den kommande katastrofen, medan höstlöven i de kringliggande lövträden började singla ner bland äppelträden och på de gräspartier runt den stora villan, som nu endast kunde kallas rester av en gräsmatta, sedan vildsvinen lyckats böka upp alltihop, hungriga och glada.


Kapitel två. Här presenteras Cantrell Damian, Grönholmens egne kommersielle vishetslärare och disputerade estet. Cantrell Damian var lektor i filosofi, runt 75 år gammal, samt Riddare av Nordstjärne-orden. Han var en robust och massivt byggd ensling, som bott i Villa Havanna i över ett halvt sekel. Damians tomt låg i ett kuperat område, i den äldre delen av Grönholmen, där vägen alltifrån början hade varit tvungen att slingra sig fram mellan diverse ganska stora moss- och idegransbevuxna bergsknallar ned mot det flackare kustlandskapet där det nya ”sommar”-Grönholmen låg i två armar i en giv ut mot bryggor och hav. Dessa två armar kallades Västra och Östra stranden. Slim Valentins pappa hade byggt sitt hus, som en av de första i det området, på en stentunga långt ute på Västra Stranden, så att det lilla röda träslottet halvt liknade en fyr, halvt densammas fyrvaktarstuga. Slim hade alltid undrat varför man bygger ett hybridhus, när man bestämt sig för att bygga ett hus. Fadern hade aldrig lyckats förklara sitt tilltag. Lektor Damians hus var mer av en grosshandlarvilla. Den stod på en kuperad tomt, fyra hektar stor, varav diverse klippformationer utgjorde en tredjedel. Upp till klipphöjderna ledde på barmark några små, slingrande stigar, vilka här och där var små cementgjutna trappor. Stigarna ledde på ett ställe upp till en slags rastplats, där det tronade ett antikt solur av järn på granitsockel. På ett annat ställe leddes man till ett åt öster bland böjda, fnasiga dvärgtallar halvt dolt duvslag, vilket alltid varit mycket sparsamt använt. Ja, nära nog alla fåglar tycks ha undvikit det. Inga duvor trivs väl i havsbandet, på grund av rovfågelsrisken och då de inte tycker om salt luft. Ibland kunde man dock se en havssula sitta på det svarta tjärpappstaket och knacka. Förmodligen var det något i tjäran som var nyttigt för matsmältningen. Om man tog sig in i det vindpinade, av grånat, vindtorkat, tunt ospåntat virke sammanfogade huset, så kunde man i halvmörket ännu se spår av hanteringen. Gamla säckar, där bös från majskorn och havre fortfarande täckte golvet. Diverse väggfasyta burar av hönsnät fanns också kvar, och genom två flerfaldigt spräckta glasrutor kunde man genom damm och spindelväv skönja konturen av en kustlinje mot mörkblått hav, långt, långt i fjärran. Det var Kattegatt. Någon lukt av fåglar eller av andra djur fanns inte heller kvar i det bräckliga lilla huset, och det höll sig kvar just invid klippkrönet endast med nostalgins kraft. Nästa snöstorm skulle troligen riva ner alltihop och göra kaffeved av det. I skydd av bergsknallar och diverse martallar och cederdungar, samt en jättepoppel, vilken härrörde från 1800-talet, i vars topp var synlig åtta sjömil ut till havs, låg så själva kaptensvillan i vad som föreföll mest som en ogallrad äppelträdgård med en för tillfället av vildsvin förstörd gräsmatta. Här var det närmast lite sankt, ruttet och osunt och trädgården stupade sedan raskt via en slänt med ormbunkssnår brant ner mot en bäck, som rann upp tre kilometer bort hos en bonde, vars märgelgrav var den dubiösa silen igenom vilken traktens åkrars spillvatten letade sig ner mot lägre områden. Utdömda brunnar längs den lilla ån var sedan länge en visa i trakten. Men nu var ju slagsrutemännens tid hur som helst förbi, då samtliga hushåll i Grönholmen sedan tjugofem år var anslutna till ett dyrt kommunalt vattennät, vars vatten kom långväga ifrån, närmare bestämt ifrån Lygnern. Damians hus var solitt byggt, under tidigt trettiotal, med en redig källare av granitblock, inrymmande gillestuga och sedan öververk av prima småländsk fur. Det var alltså ett trähus i ett och ett halvt plan, och således inte särskilt högt, men med en ansenlig bredd. Rummen och svalgången runt huset, som hade ett jättelikt brutet tegeltak, var aningen för stora, så att man, när man väl tagit sig igenom trapp och hall, syntes stå i utrymmen som mer liknade små salar till konsthall eller bibliotek. Den ursprunglige ägaren och byggaren var ättling till en kaptensfamilj, som hade ägt denna tomt i århundraden, och familjen var befryndad med kustkapare, smugglar och slavhandlare som gjort sig förmögenheter med kontakter med det gamla brittiska imperiet och danska banditer sedan Magnus Gabriel de la Gardies tid. Om svunnen lycka och om ursprunglig bebyggelse från 1700-talet vittnade en gammal skeppskanon som, halvt övervuxen av murgröna låg framför entrén till huset och riktade sin mynning ner mot grävelbäcken, som om den väntade på att det där skulle dyka upp en kanin eller en vaktel å vilken man kunde öppna eld. Hela trädgården hade något trolskt, sadistiskt och unket över sig och föreföll djupt sakna den trädgårdsmästare som en gång – med livlig imagination – hade planerat alltihop med stöd av den enorma variation som tomtens anatomi redan från början erbjöd. Kort sagt, så var det en drömtomt. Läget kunde inte på något sätt vara bättre, om man sökte en tomt, i vilken man kunde samla västsvensk idyll, både i dess kustformer och dess mera inländska kulturellt färgade borgerliga horto- och hortensiekultur. Så hade både häckar, buskage och fruktträd som ympats med tunga engelska sorter såväl som mer vilda urskogsvarianter här fått en fristad, där deras prunkande ordlösa trivsel tycktes vara en hyllning till den vänlighet och humanism som tillät dem alla att i fred och anständighet stå och vänslas med varandras rötter i orörd humus under det den salta vinden från Nordsjön. Härdade under seklers vindpustar, stormar och piskande regn tycktes all växlighet här i detta landskap, som var en så tydlig evolutionär syntes av det bästa både ifrån Bohusländskt och Halländskt, besjunga deras kravlösa och blygsamma vänskap med de varelser som då och då klippte och ansade i deras kronor och stammar, då och då lät dem vara som de bäst gitte, i århundraden. Cantrell var alltså en lycklig man i det hänseendet, att han ärvt allt detta från sin far. Och i förbund med det faktum att han var frisk, bildad och försedd med ett icke oväsentligt skarpsinne och ett åtminstone delvis fungerande socialt liv – som lärare – kan man säga att Cantrell var en människa vars förutsättningar för att skapa sig ett gott och lyckligt liv föreföll alldeles sällsynt gynnsamma. Så hade dock inte riktigt blivit fallet. Kanske hade detta att göra med fader, Elias, som, född som son till en Bohusländsk redare av Holländskt ursprung, under sin ungdom dragits in i diverse lugubra kretsar i Ungsvenskarna och Tysksvenska Riksvänskapsförbundet, där vänskapen till Tyskland mer var ett svepskäl för att införa slaveri i Sverige. Så kom det sig att Cantrell blev föremål för en uppfostran, där han, som enda barnet, uppvuxen i denna trollträdgård av en far som var nazist och en mor som dyrkade denne far, utvecklades, under svår tukt och bisarr etik, till intelligensaristokrat och till predator och utsugare. Ja, man kan nog säga att uppfostran helt enkelt var en uppfostran till nysvensk, till nazist. När fadern – som ägt Villa Havanna sedan 1935 - lämnade jordelivet, mördad av en partikamrat, fann sig Cantrell inte bara som ägare till Villa Havanna och aktier svensk skogsindustri, men även ägare till buskmarker, savanner och gruvor i Tyska Västafrika, till vilka marker även hörde ansenliga läger komplex fyllda med mörkhyat folk som arbetade gratis om man blott höll dem vid liv med diverse avfall från slakterier samt öl från byggerier i Kapstaden samt lite getmjölk då och då. Obekymrad om sakernas tillstånd hade Cantrell emellertid skaffat sig en god humanistisk utbildning vid Göteborgs universitet och disputerat i Estetikens Historia och Färgens filosofi samt tagit upp en stillsam och i många stycken hedervärd karriär som gymnasielärare i Svenska Språket och Litteraturen samt Filosofi och härunder blivit en del av en borgarklass, som, i det den höll på att dö ut, sannskyldigt njöt av de privilegier de förmådde smussla undan och bibehålla i den nya tid som med socialdemokratisk och digital kraft sköljde över västvärlden. Man gjorde kort sagt så att man såg om sina tillgångar på börsen, samt höll i sina jord- och skogsegendomar, stenfastigheter och vårdade sina krypterade kopplingar till utländska slavplantager. Mycket litet av denna ekonomiska grundval för det välstånd, som Cantrell åtnjöt, var emellertid alltså till öppet beskådande. Ack nej. Det såg gamla Europeiska affärsbanker till. Gemene man i Grönholmen såg endast Cantrell Damian som en excentrisk gymnasielärare, med faiblesse för färglära och diverse perceptionsfilosofi, som dessutom så till den grad hade blivit kollrig av sina filosofistudier och av studier i fenomenologi och perceptionens filosofi att han låtit sitt magnifika hus erhålla den mest intetsägande, platta och förvillande färg, vilken finns på planeten jorden, nämligen: beige. Notera nu att vi inte talar om orange. Beige är en helt annan historia än orange, och den som hittar en flagga åt mig, där det finns något beigt, den får visa den för mig, så skall jag betala en daler silvermynt! Ty Cantrell Damian hade ju bevars disputerat i färgens filosofi från Goethe till Husserl. Och blivit Med Beröm Godkänd av sina kollegor, vilka, likaledes de, med sina namn i adelskalendern och övre inkomstindex, vilade på gamla lagrar och hade aktier i solida ägarkonsortier, framgångsrika investeringsfonder samt konstsamlingar i kassavalv i Fort Knox. De lyckligaste åren i Cantrells liv var förmodligen de med studier i konsthistoria på Institutionen för Konstvetenskap i Göteborg på Skyttegatan, alldeles bakom Konstmuséet, som Ericson ritat där åt Götaplatsen och Göteborgsutställningen 1923. Samt alla åren på Södra Vägen, i det Gröna Huset, där Institutionen för Teoretiskt och Praktisk Filosofi fanns, ledd av den vänlige, intresserade och av energi i alla lemmar skakande professorn i Teoretisk filosofi, Ivar Segelberg, ävenledes ( och kanske mer ) känd som botanist, expert på Italienska violer. Mer om allt detta nedan. Det var hur som helst efter mönster av Skyttegatan som mycket av Villa Havanna transformerats, och definitivt därför som den långa glasveranden var försedd med så stiliga antikt blyinfattade fönster, där dock själva blyet var ersatt med mer sanitärt material.


Kapitel tre. Om Slim Valentin, datateknik och filmen Pretty Woman. Samt om en dödlig kränkning. Slim hade ett intensivt förhållande till datateknik. Den matematik man mest lärde ut på Chalmers var av ett generellt slag, vilken oroade Slim. Denne hade lyckats komma in på Chalmers enbart genom utnyttjande av diverse appar på internet, VPN och avancerad AI, samt bruk av hjälp från kamrater i Orten via hörsnäcka. Slim var mest intresserad av matematik UTAN paradoxer och utan inblandning av negativa tal, imaginära tal och annat konstigt. En sådan enklare form av matematik kunde man finna inom datateknik. Detta var en enkel matematik, och knappt ens matematik. Kodning till exempel var ju mer ett chiffer, samt en serie kommandon om vad man ville ett protokoll skulle utföra. Lätt som en plätt. Och ganska så lätt att komma ihåg, då allt var skäligen endimensionellt. Alla siffror och symboler man använde var strikt bundna till funktioner, till praktiska resultat som framkom i dataströmmar, i loggar, datakluser, i figurer och texter på en skärm. Inte heller serverteknologi var något som krävde någon Einstein. Så var Slim en produkt av det nya samhället. Datasamhället. Ingenting föreföll för Slim egentligen krångligt, så länge det fanns på internet. Allting som var IRL, hade stämpeln IRL på sig eller luktade IRL var för SLIM, liksom vad det föreföll, alla Slims nätkamrater, helt förkastligt. Drömmen om kommunikation och en ideell tillvaro var för Slim visserligen inte alls flashback. Drömmen som var ett med Verkligheten var att suveränt flyta fram i ett universum där algoritmer blandades med digitala ryggdunkar och där skämt om dem, som inte var närvarande i den digitala festen, var själva syret i den tillvaro, som – i kraft av den digitala matematiken – föreföll vara den nya Vågen, vars koppling till ett yttre liv var behagligt vag, och därigenom helt försumlig. Slim kände sig alltså BEFRYNDAD med sina kamrater, de å den digitala surfvågen seglande nya conquistadorerna, där målet för de ständiga upptäckterna inom kodningens område var – förutom den exkluderande exklusiviteten, vilken förmodligen var ett övergående stadium - en värld av oändlig transparens, oändlig tillgänglighet och förgörande av de fiender som inte tillät denna genomskinlighet. Man föreställde sig, i Slim och Slims kamraters krets, World Wide, att hela världens lycka hängde på utrotandet av okunskapen om digitala hinder. Om okunskap i kryptering, och att om bara alla en gång blivit medvetna om krypteringen så kom man på så vis att simma i salighetens nejder. En hjälp på vägen var givetvis kryptovalutan, som skulle utrota kapitalismen och ge alla lika möjligheter till en gigantisk förmögenhet. Att detta på flera sätt och vis var ologiskt, det hade ännu ingen kommit på. Inte ens Slim. Han visste inte om den nya datavärldens mål var att möjliggöra att kartlägga all mänsklig verksamhet, intill minsta signalsubstans hos minsta kryp på vilken himlakropp som helst i vilket solsystem som helst. Han visste inte om att det var byggandet av detta enorma bibliotek, som var det yttersta målet för all digital forskning och utveckling. Nej. Var insamlingen av data skulle stoppas visste ingen. Han hänfördes – liksom alla sina fränder online – av de möjligheter, som det senaste programmeringsspråket erbjöd. Hur eleganta var inte de nya lösningarna, då man kunde så lätt sekvensera bilder som erhölls ultrasnabbt, bilder med en så gigantisk skärpa. Otroliga informationsmängder. Om den digitala världens tankeinnehåll, i den mån det fanns något, brydde sig inte Slim. Datavärlden var liberalismens karikatyr, och han kunde inte bry sig mindre. Slim var nämligen inte bildad – i motsats till Cantrell Damian - och skulle förmodligen om någon påmint honom om det sagt att han inte heller hade någon önskan om att bli det heller. Eftersom bildning var något för den gamla världen. I nutida kunskap existerade ingenting som benämndes ”bildning”. Man var helt enkelt kunnig, eller inte kunnig. Av eller på. --------- NU satt han emellertid ensam i vardagsrummet på bottenvåningen i den egendomliga ”fyrvaktarvillan”, som hans far konstruerat och såg på den klassiska filmen med Julia Roberts, Pretty Woman, för 57:de gången på tv-skärmen. Han hade aldrig kommit att uppskatta någonting i livet mera, än just den filmen. Om han dog medan han såg den filmen, så var allt okey. Tänkte han. I och för sig så fann han Gere outhärdlig. Fjantig och mjäkig. Men det var okey också det. För då framstod ju Julia i allt mer härlig dager. Om ändå allt var som i Pretty Woman. Ljuvligheters ljuvligheter! Att historien var barnslig insåg han, men förlät detta omedelbart. Att åse Julia, när hon ser ner på scenen, där man sjunger en kärleksduett, och tårar stiger upp i Julias ögon och Richards leende sneglar på henne! Är inte detta lycka. Men, …vad i all sin dar är det Richard gör i den scenen? Slim var inte säker. Parsiterar han eller hånar han? Älskar han Julia mer, eller älskar han sin upplevelse av att se fattiga Julia? Slim kunde inte för sitt liv komma underfund med vad som händer i scenen. Till slut gav han upp. Stängde av filmen med en tryckning på Samsung-remoten och gick ut i köket för att steka sig två ägg. -------- Klockan var nu fem på eftermiddagen en fredag i oktober. Tankarna flög från det ena till det andra. Bilen, MG:n stod i garaget och cykeln var lutad mot den med lila grodor dekorerade garagedörren. Den lilla motorbåten i Grönholmshamnen skulle i och för sig forslas till varvet i Kungsbacka för vintern, och det var massor han borde läsa inför nästa tenta. Som tur var så hade han undsluppit den fåniga nollningen, som alla chalmerister utsattes för. Han skyllde på att han deltog i ett experiment anordnat av Försvarsmakten, och måste vara redo med en kvarts varsel för diverse uppgifter. Men det var inte Chalmers som upptog Slims hjärnverksamhet. Alltihop kretsade kring den förhatlige Cantrell Damian. Och dennes ord om honom nere vid bryggan häromdan. ”Vad i all sin dar skall du studera för?” I sitt sammanhang var detta något oerhört. Föraktet från Cantrell kunde bara betyda en sak. Cantrell såg på honom, på Slim, som en komplett idiot, som slösade bort skattebetalarnas pengar i onödan och som borde ägna sig åt att ta ett jobb som trappstädare på Volvo. Och som var allmänt löjlig. Cantrell tyckte det.( Det lät, tyckte Slim, ungefär som frasen: ”Du har väl tagit dina mediciner nu?” ) Slims vrede bringade hans anemiska blod att koka. Hans ansikte blev eldrött och armarna ömsom skakade, ömsom kändes som gelé. Varför skulle man alls fortsätta leva, om det var så människor, bildade människor omkring en såg på en? VARFÖR? ( NU fanns plötsligt ”bildade” människor. ) Det var lika bra att man dog. Slim tänkte att orsaken till att han hade det så svårt var att han hade mist sina föräldrar. Ofta hade han tänkt att han mött människor som hade det svårt, eller läst om dem, och nästan alltid visade det sig, att dom inte hade haft några föräldrar…. Slim tog äggen av stekplattan, la dem på en tallrik, och med darrande händer bar han tallriken in i vardagsrummet i det egendomliga huset på Grönholmen igen och satt sig för att där och då förtära sin middag. Medan han åt, tänkte han på om han skulle ta en av sina vanliga distraktionsrundor med sin MG. Han brukade – iklädd en stor motorkeps - fara runt på småvägar i landskapet för att tita efter förändringar och för att beskåda skönheten. Ty skönhetssinne hade han, det visste han, då han kunde erfara skönhet med både smärta och hisning. Landskapet älskade han. Och det tycktes nästan älska honom tillbaka. Ty det gav honom frid. Lycka är att vara där man kan andas lätt, hade någon sagt. Det var bra. Andas lätt. ”Ett andetag djupt är livet”, som en bok hette. Av nån Andersson. Vi måste kanske beskriva detta landskap lite mer, för att ge en aning om i vilken omgivning Slim levde, och vad det var, som gav honom frid i hans dystra tillvaro. Vad hans lycka och skönhetsträngtan härrörde ifrån. Den som just nu trängdes med harmen, hatet och föraktet i hans bröst. Skönhet, ja. Ty så är det ju: den som aldrig upplevt skönhet, den saknar den sällan. Men den som upplevt skönhet, för hen blir livet en oändlig jakt efter mer. Kanske.


Kapitel fyra. I vilket det berättas lite om landskapet i Fjärred med tonvikt på trakten ikring Grönholmen. Landskapet var, i det landskap som Grönholmen var kustremsa till, d.v.s Fjärred (!) – var, på grund av den rika frekvensen morän – enbart fläckvis uppodlat. Det var som om bygdens folk aldrig riktigt ”bestämt sig för” om det var någon idé att alls odla något på åkrarna. I alla de små skogspartierna tryckte sig vildsvinen stirrande och randiga, och i olika storlekar, tillsammans inför höstovädret, som fredagseftermiddagen nu plötsligt hotade med. Skenbart rädda och genuint nyckfulla harar hade snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden för länge sen var bärgad,. De långbenta jössarna hade sedan sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna, när de väl fått upp farten. Biffkorna stod som alltid trygga, varma och ångande i höstrusket, och i stunden blickstilla, på fälten, och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade i grådiset så vitorna glänste och släppte rök ur sina mular innan även de långsamt tågade iväg för att söka skydd. De ställde sig till sist under träden i kanten av det magra betet, där ängen sluttade den mot den med oleander och spretigt buskris försedda hafsiga dikningen, medan solen mellan talrika mörka molntrasor sände glimtar av varningsljus ner över nejden. Kanske de poserade för en lanskapsmålare, som glömt att infinna sig på avtalad tid och lämnat kossorna att framställa sig i sina fåfänga poser utan minsta åskådare annat än fyrbenta och befjädrade. Alla djur, alltifrån dyngbaggar, daggmaskar, pilfinkar, råbockar och näbbmöss till korpar, steglitsor och örnar, på Fjärredhalvöns magra, ömsom direkt steniga och leriga, utmarker, var goda, lugna och nära nog religiösa i sinnet. Fälten var visserligen här och där stora och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande grunda bäckar. Mest utmärkande var en huvudbäck, kallad Fjärreds Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig svämmade över sina bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt och odramatiskt. All fukt som fanns kom med vinden, och den räckte ju inte på långt när. Moln släpper inte sitt regn hipp som happ. Ofta behöver de en sjuss upp i vädret, av en liten bergshöjd, för att allt skall komma igång. Nederbörden i denna landsdel hade alltså alltid varit ett problem, och överallt hade man dammar och även rader med tunnor för vatten, som man ibland fick hämta från inlandet. Eller bara drömma om. Analogt med landskapets odramatiska, triviala, fattiga och skoglösa utseende, så formades här i Fjärred också själva folket sedan gammalt till att bli ganska enkla varelser. Enkla, om än med ett visst smålistigt drag, dessa grova, bleka människor som inte visste vad en vision var för något, eller nånsin ägnade sig åt något översvallande eller särskilt minnesvärt. Ingen skald eller uppfinnare, eller politisk agitator, präst eller härförare hade sitt ursprung här. I dessa trakter var det i själva verket så prosaiskt och lugnt att till exempel en pingstkyrka aldrig nånsin en vågat sända hit sin skickligaste och mest diplomatiske eller för den delen ens enklaste pastor. Nej, för spiritister och själsorgiastiker likt Zinzendorfare och andra blodsromantiker, var här alla dörrar sedan urminnes tider stängda. Och man hade heller aldrig sett skymten av nån socialist anarkist eller godtemplare här. Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem, annat än magerhets, torkans och tristessens. Detta var kort sagt inte den sortens land och mark som någon startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under erbarmlig tråkighet, närapå helt utan fest och glam. Fjärred var en utmark i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna och kalla och delfinfria. Hade Caesar eller Napoleon kommit hit så hade de inte blivit besegrade med svärd, men dött av leda. Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något, som inte har något påtagligt värde, mot något anonymt och något närapå försumbart. En utmark vetter mot ett intet. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns i stort sett ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning. Det är intresset som göder och föröder jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, på det stora Intet och den eviga sömnen. En utmark är likt Dödsskuggans dal. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött, omusikalisk, haltande försening och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still. När den kan, om den kan. Ett herresäte i en utmark är nära nog en självmotsägelse, en motsägelse i själva begreppet. Vindarna här bar visserligen salt och lite fukt då och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna utmark, att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen borde varit dess främsta kännemärke och stora stolthet, men man kände ändå givetvis vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet. Här syntes nämligen för den skarpögde åt öster böjda enar och låga, krokiga strandtallar som med ena handen stödde sig mot granithällen med den andra svepte sina barr omkring sig. Liksom på alla ställen i landet, där man länge haft jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med förräntningen av utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas huvuden, så var de gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och plogar och pinaler som brukats genom århundradena. I Fjärred var det dessutom så illa, att det egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa vatten att dumpa det gamla skräpet, och så var tusentals lador och schapp som stod och lutade sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in i, då de var smockfulla med gammal bråte av detta slag. Samt åtskilligt annat, som det skulle ta månader att räkna upp. Ibland disputerade drängar glatt om vad det var för pryttlar man hittat i skjulen, och tillresta skrattade vid åsynen av dessa myriader av tråg, trallor, grepar, ystkar, hovtänger, hästskor, potatisämbar, skovlar, narskrapor, skaklar, ässjor, sågklingor, plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och vagnsdäck, hammare och spik och tenar, tjurselar, treuddar, mjölbingar, havresäckar och mjölkmaskiner och fan och hans mormor, som låg huller om buller, och intrasslade i varandra i skjul efter skjul. Månne man inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för alla bli kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland folket här ville ha hit Antikrundan. Man var lite folkskygga. Och vägnätet var inte något man inom kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från nerfarten till Grönholmens villa och kuststadsområde löpte den smala ensamma grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift mest till några av den lilla socknens äldre och fattiga. Det var en mycket antik grönorange buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom oljudet från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna hade mestadels växt igen och allt var på sina ställen blott stubb och ogräs. Kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, alldeles tysta. Man hade här, med sitt trötta ansikte vänt mot Kattegatt, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade alltså aldrig startat något fiske här, och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden och den eklatanta bristen på övriga naturtillgångar. De företagsamma hade lämnat Fjärred. Nu var det akut brist på folk i alla dessa socknar, och mest i Fjärred. Det var inte i dessa trakter som kondomfabrikanterna hade sina bästa kunder. Då kom maskintekniken och de nya brukningsmetoderna, de nya mjölkmaskinerna, de nya tröskorna och nya sädessilos. Sen kom all biffkouppfödning. Sen, bevars – i fas 2 - alla dessa sommargäster och – i fas 3 – de nya fastboende, pendlarfolket! De byggde under blott några årtionden upp hela rader av enklare hus, och sen mer avancerade, drog till nysprängda hamnar segelbåtar i hundratal och satte sprätt på den bygd som så länge legat i dvala, för fäfot och inför hot om avfolkning. Nu blev det liv i luckan! Och så kom Valentins, och alla Valentins likar, och så fick lektor Cantrell grannar i sådana mängder att hans syn på fertilitet och på markvärden helt omtumlades.


Kapitel Fem. I vilket vi får reda på en del om Slim och om en väninna till denne, Sofi, som hastigt kommer på besök. Slim hade nu förtärt sina två ägg och såg sig om i sitt vardagsrum efter en plats att ställa tallriken. Allt var i ordning. Överallt böcker, papper, datordelar och påsar, kläder och skor och stövlar och gamla strumpor. Då ringde det på dörren. Det var Sofi Gustavsson. Detta var en flicka exakt jämnårig med Slim. De hade gått i samma skolor, och varit vänner sedan lekskolan. Hon bodde medsyster och far och mor på Östra Stranden och var storväxt som en hulk. Hon var inte alls obes, fet, men istället ytterst vältränad, och vänsternia i handbollslaget på orten. Hennes muskulatur var närmast jättelik och det svällde här och där och allt på de rätta ställena, så att hon, iförd elastadräkt, var som en plansch å vilken man kunde peka ut de viktigaste muskler å den mänskliga kroppen. Om man hade velat. Hon var inte alls alldeles för lång, men sträckte sig modesta 192 centrimeter över havet. Ja, hennes kropp var som en skulptur, en blandning mellan vitalistisk och futuristisk skulptur, där alla kurvor var överdrivna för att uttrycka kraft och livsvilja. I jämförelse med Slim, som bara mätte 172 cm och var byggd som en spaljé, verkade denna kvinna OFANTLIG och som tagen ur en mytologisk sagobok. En jättekvinna ur asasagan, en monsterkvinna man kunde skrämma barn med. Låren var breda och muskulösa, med en omkrets som visserligen inte nära nog var oljefat, men inte långt därifrån. På den kraftiga halsen, om vilken visserligen intevar som en mansmidja, men som i alla fall var otroligt massiv, satt ett litet vänligt huvud, omgivet av kort, svart rakt hår. Mitt i ansiktet satt en liten nordisk trubbnäsa. Munnen var, likaså den, minimal och underläppen var alltid lite våt. Hennes ögon var blå och ärliga, och vitorna likt snö. Då och då fanns även en glimt i dessa, och hela människan var mer änglalik än någon annan levande varelse på jorden. Så¨tyckte flera pojkar i Grönholmen. Slim studsade till inför åsynen av muskelberget. Trots att han känt henne i evigheter, och de alltid varit på varandras födelsedagar, och tyckte bra om varann, så blev han alltid rädd när han såg henne. Om han fruktade att hon skulle sitta ihjäl honom eller varför, det visste man inte. ”Hej!”, sa Sofi. ”Åh, kom in, kom in!”, ropade Slim till och rättade till sin t-shirt, en röd med svart bård, på vilken namnet BAILEY´s omotiverat skrek ut ett för alla okänt budskap. T-shirten hade dålig passform. Han kunde inte köpa ordentliga kläder, av nån anledning. ”Hur är det?” ,frågade flickan enkelt medan hon försiktigt satte sig på kanten av en snurrstol i Slims kombinerade vardags- och arbetsrum, på bottenvåningen i det lustiga huset, där det stod datorer och låg boktravar huller om buller. Hna bodde ju numera ensam där, med moster Elisabeta. Sofi kunde aldrig riktigt vänja sig vid att det var så stökigt hos Slim, och hon fann det underligt, då alla de vänner hon hade, som nördat in sig på datavärdlens mysterier, vanligen föredrog en asketisk stil, med ett mycket litet bord i ett hörn med en laptop på, och för övrigt ett helt kalt, tomt rum med vita väggar, v ars enda dekoration var elledningen i nerderkanten av långväggen. ”Ja, så däär….”, sa Slim, halvt motvilligt. ”Hur då?”, undrade Sofi, vars ögon nu växte till blanka tallrikar, fulla av sympati. Slim, vars ansikte utmärkte sig för sin smalhet, sina gråaktiga ögon, som syntes skela lätt, och den ganska långa näsan i vars inre en förtätning hindrade all manlig klang i stämman, svarade: ”Jo,” och han satt sig i en rutmönstrad soffa, där han brukade ligga och tänka,” hur skulle du göra om du var trakasserad av nån? Och kränkt?” Detta yppade han, eftersom han under dagen blivit alltmer skeptisk till idén att ta livet av Cantrell Damian. Han mådde i själva verket illa av blotta tanken, och grunnade nu över något annat sätt att hantera sina känslor visavis denne man. Sofi tänkte efter, och hon lutade huvudet lite framåt. Hennes hållning var vanligen helt rak och stolt, men i känsliga lägen ( och dessa inträffade rätt ofta för Sofi ) lät hon hela staturen kollapsa, och huvudet lät, i en liten sid- och framböjning förstå att hon engagerade sig i vad som var å färde. Detta avslöjade ju i själva verket en konflikt inom Sofi. Som alla vet så är människor med inre konflikkter de enda människor som man kan lita på och de enda varom hopp finnes. Om detta visste dock knappt Slim något alls, ty han var ännu för ung för det. ”Man kan väl markera…” sa Sofi. Slim nickade. Det var ju en tanke. Sofi fortsatte: ”Man kan sägas till personen: Hit men inte längre! Och sen kanske be dom att ta tillbaka vad dom sagt.” Detta var visserligen helt ologiskt, men kontentan var ju att man borde prata och inte slå. ”Alltså först fråga varför hen kränker, och om hen inte svarar på det så då markera!”, förtydligade Sofi med en röst som andades försiktighet, men samtidigt beslutsamhet. Slim nickade och såg i golvet. Sofi hade antagligen rätt. Ur stånd att diskutera saken vidare så övergick Slim till att fråga hur det var med Sofi. ”Hur e de själv?” frågade han. ”De e okey! Match ikväll i Kungsbacka. Mot Heim.” ”Ååh!” sa Slim. Det lät ju roligt. Han stirrade på Sofi. Han hade nästan glömt att han hade vänner. Detta med Cantrell hade fullständigt sugit upp all energi. ”Jag kommer!” nästan skrek han. Utan att ha den vanliga datastunden tillsammans vid laptopen, när de brukade sitta och konstruera websidor med CSS3 för att se om layouter fungerade lika bra i Explorer som i Firefox, då de ofta nuddade tinningarna mot varann, så bestämdes att Slim skulle komma och heja kl. 20.00 i Bragehallen. Sofi tog sin mountainbike, som, skångrande under den väldiga tyngden, tog sin ägare över grusvägar hem till det lilla blå huset på Östra Stranden, där hon nu skulle packa sin Pumaväska inför kvällens strid. Hela hennes familj var en vänlig skock människor, som allihop tvättade strumpor åt varandra ocvh slogs om vem som skulle gå ut med hunden, rottweilern Simba. Att det fanns människor som endast nuddade tinningarna mot varann, det låter som något ur sagans värld, men det är det inte. Massor av människor låter just tinning- och pann-nudd vara den ömsesidiga sällhetens mirakel. Så var det med Slim och Sofi i Grönholmen. Slim insåg att han varit överspänd. Han hade ju till och med funderat på att MÖRDA Cantrell. Så jävla dumt! En sån idé!! Slim såg nu ut genom fönstret. Det hade börjat regna. Just detta höstregn var av den sorten som föll rakt ner. Sådana regn är ju alltid lugnande. Men han var nu tvungen att gå och fälla upp taket på sin cabriolet, annars skulle han bli våt när han körde in till Kungsbacka. Så gjorde han så, gick till garaget, via dörren från hallen, och såg till sin duvblå lilla bil. När detta var klart hade han två timmar på sig. Han kollade sin mobil. Inga mejl eller sms från Elisabeta i eftermiddag. Han beslöt att gå till hennes rum, som ju stod tomt, men möblerat, efter det att hon hamnat på sjukhuset. Rummet var propert, och stod där snyggt och vädrat och med sin varma inbjudande atmosfär. Hennes tre höga bokhylor var sprängfulla med böcker, mest deckare på engelska och spanska. Slim gick fram till en byrå, och tänkte att nu kanske han fick röja ut alltihop, om Elisabeta inte kom hem mer. Detr var outsägligt sorgsligt. Hon hade ju tagit hand om bröderna, och tagit hand så väl. Elisabeta hade inte haft det så lätt, med sin manodepressivitet och Litium och allt! Slim suckade. Han lät sin hand fara bland Elisabetas skära korsetter i lådan. En kråka kraxade på fönsterblecket utanför, där den sökt skydd mot regnet. Då plötsligt stötte Slims hand på något kallt i lådan. Han tittade efter. Det var en PISTOL! Slims hjärta började dunka. VAD VAR DETTA? En pistol! En Luger, med fem röda lådor med patroner. Han gömde snabbt alltihop åter under korsetterna, och smet ur rummet och nedför vindeltrappan till sitt kära vardagsrum igen. Vad i all sin dar hade hon en pistol till? Det var ju fullständigt crazy! Men nu måste han göra isg i ordning för färden till Kungsbacka. Han funderade på om han skulle ringa Oswald, som ibland följde med och såg på handboll. Men det var för kort notis, så det fick vara. Oswald var annrs reko, - han var postanställd och jobbade på ett postkontor invid Fjärreds Kyrkby. Snabbt gick han till badrummet, där han tvättade av sig hjälpligt, och beskådade sitt ansikte, för att se att han såg ut som vanligt. Han fingrade på den antydan till mustasch som han hade haft under näsan sen han var fjorton år. Nån riktigt mustasch blev det visst aldrig. Men det fick vara som det var. Han strök med pekfingret på de små mörka stråna och lät dem vara. ”Moder Natur.”, sa han lågt. Somliga män, som Skarpheden och gamle Cantrll hade fått all Testosteron. Han hade bara fått en liten slatt. Sofi hade hur som helst muntrat upp honom åtskilligt. Han lämnade badrummet, tog på rena kläder och gick sen och öppnade garagedörren, och gick sen och startade sitt lilla vrålåk. Med ett leende, och en tacksam tanke till Sofi svängde han ner på vägen och satt fart mot Kungsbacka. Gruset sprutade under däcken och regnet avtog i takt med att mörkret föll. Inter en själ syntes på vägen, och när bilen passerad Cantrells sväng, så såg Slim hur det lyste på glasverandan, men såg ingen människa därinne. Ungefär vid Fjärreds K:a ringde det i mobilen. Medan han svängde in till vägrenen lyfte han mobilen och svarade. ”Hallå.” Det var från hemligt nummer. ”Ja, är detta Homer Valentin?” ”Ja.” sa Slim. ”Ja, det är syster Lena. Från Onkologen.” Slims strupe snördes samman. ”Ja va e de?” viskade han. ”Jag måste tyvärr meddela att din moster har dött.”, sa hon.


Kapitel sex.


Där vi får ytterligare mer reda på den gåtfulle lektorn, Cantrell Damian. Damian stod på sin inbyggda glasveranda. Han såg i halvmörkret ner på resterna av sin gräsmatta. Den som tack vare ett oändligt arbete av en trädgårdsfirma hade bibringats i så fint skick att därpå bara för ett år sedan kunde kräla omkring en modern robotgräsklippare, som kostat flere tusen. Denna robot stod nu och glodde inunder en gammal syren, och misströstade troligen ordentligt beträffande utsikten till fler åkturer. Den kände nog rosten börja krypa i maskineriet. Efter en stund gick han snabbt ( ty han var mycket snabb och rörlig ) till sin öronlappsfåtölj som stod i ett hörn av glasveranden och satte sig. Där stod en liten flaska Bell´s på bordet intill. Cantrell, vars ansikte vid åsynen av flaskan fick en sällsam glöd, hällde upp ett litet glas, som var dekorerade med en engelsk rävjägare i röd jacka och svart hatt, och tömde glaset i en rapp rörelse. ”Ack!” tänkte han. Sen började han tänka på hur rolig hans studietid varit. Hur han, som artonåring, hade kommit till Göteborgs Universitet, och skrivit in sig på två Institutioner för att parallellt läsa Konsthistoria och Filosofi. På den gamla goda tiden gick detta för sig, nämligen. Man bara gick till respektive institution och visade upp sin tentamensbok ( tom eller inte, på meriter ) och så vart man inskriven och kunde få en ASSA-nyckel till institutionens lilla läsesal, intill lärarrummen. Medan Cantrell mindes resta han sig nu och gick in i sitt bibliotek, som låg innanför dörren från glasverandan, ett mörkt och sobert möblerat rum. Där stod till höger musikanläggningen, en Sony receiver med en Kenwood CD-spelare. Han tog fram en cd med Stravinsky och snart dånade Stråkkvartett No.4. ut i hela den forna nazistborgen. Cantrell suckade av välbehag. Han noterade sucken själv. ”Dessa färger, dessa färger….”, mumlade han, refererande till de färger han tyckte sig förnimma ur musiken. Så återvände han till öronlappsfåtöljen på veranden, där han nyss sett Slims lilla bil fara förbi. Jo, alltså, forna härliga dagar!, återtog nu hans drömmande tanke. Hur ljuvligt var det inte, då, en gång för länge sen att upptäcka världen ifrån dessa institutioner, och med de lärarna och de kamraterna! Damian gnodde skäggstubben vid minnet. ”Men det är ju klart. Det var en förfärlig samling människor. Alla upptagna av en enda sak. Sin egen (eventuella) begåvning. Om man träffade någon på institutionen, så började man oftast omedelbart genaast diskustera en tredje person. Inte något ämne eller problem. Men en person. Och frågan var då:”Är han ( eller, mer sällan, hon ) begåvad? Det visade sig för den unge Cantrell, ganska snart, att akademin i själva verket inte alls var befolkad med människor som vasr intresserade av sina ämnen. ICKE! Man var i allmänhet enbart förtjusta över LIVET och över sin EGEN BEGÅVNING. Allt annat var adiafora. (Strunt.) Så befanns det att de flesta lärare och professorer i filosofi o. likn. eg hade helt andra intressen än just filosofi. Man var botaniker, ornitologer, fredsvänner, miljöaktivister, författare, sexualatleter eller något ditåt….. Docenturer och professurer var bara en subterfug – en täckmantel - för de hemliga lasterna. De filosofiska problemen var den lek man ägnade dagarnas ljusaste timmar åt, för att fördriva dem, för att de timmar, som erbjöd de mer måleriska skuggorna, skulle kunna användas på bästa och friaste sätt, och av en själv i avslappnat och piggt tillstånd. Det var i själva verket både rörande och hänförande att betrakta hur alla fascinerades av sig själva. Ingenting beredde Cantrell så stort nöje som att se den njutning med vilken samtliga å Akademin bevakader sina smått patologiska ståndpunkter. Man var alla medvetna om att inom humaniora fanns ingenting som objektiv sanning, och så kom man till den genvägsartade slutsatsen att för att göra tillvaron i en sådan intellektuell sjösjuketillvaro uthärdlig, så måste man grunda sina ståndpunkter i något som var i alla fall någorlunda fast och beständigt. Detta fasta och beständiga visade sig då i 99% av fallen vara just den egna patologin. Ämnen och ståndpunkter ur filosofi och historia och vitterhet valdes således ENBART utifrån den egna fobin, hysterien, melankolin, det egna traumat, den fadersbindning, den livshotande sjukdom eller whatever man nu drabbats av. På detta sätt blev det i alla fall en VISS ORDNING i det sammelsurium som den humanistiska Forskningen erbjöd, som (subterfug-)tillvaro. Om sanning inte fanns i det yttre, så fanns den det inre. Den inre vägen. Många alluderade öppet till Freud. Den som däremot hänvisade till Jung blev givetvis utfryst. Inom akademin tålde man inga andra antisemiter och metafysiker än … sig själva. Det slumpade sig så att Cantrell, den unge C. – utvidgade sina studieområden, så att vänkretsen snart inrymde även professorn i litteraturhistoria, Breitholtz, vars intresse visserligen tycktes vara just ( faktiskt ) poesi, fransk sådan, av uråldrigt slag. Så var Akademin något helt annat än var gymnasiet varit. Den genuina orättvisa i allt, som gymnasiet var ett prov på, övergick i den mest absurda ordningen på akademins skyddade verkstad. Nära nog ingen lärare inom humaniora företedde någon slags normalitet, men det var regel att man kunde sätta en eller ett par allvarliga psykiatriska diagnoser på var och en. Det var det man också gjorde. Man log och skrattade åt varann. Huvudnumren var professorernas beteende mot varann. Hur Breithotlz behandlade sina docenter, hur Hedenius behandlade Segelberg, och hur Segelberg behandlade Furberg osv osv. Dessa ”behandlingar” behövde inte var a oförskämda eller kränkande, men de var alltid intressanta. Mindre intressanta var professorernas verk. Det rörde sig nära nog alltid om obetydliga uppsatser, publicerade i de festskrifter till varandra, som man tvingade skattebetalarna att trycka och publicera. Cantrell försjönk i sitt förakt för Akademin och skulle väl ältat detta i många timmar om han inte kommit på att han hade ett event att besöka på godset intill, samma kväll, på denna fredag. Rupert Box ppå Barkholm hade inviterat lektor Damian, för att möta en konstnär som just besökte Fjärred. Målaren och originalet Mastersson. Diontes Mastersson. Fox och Damian var de enda någorlunda bildade människorna i Fjärred. Inga utom dessa två hade minsta aning om vad postmodernism och fenomenologi och modaliteter var för något. Så reste sin Cantrell, borstade av sina byxor och gick för att byta skjorta inför kvällen. Musiken stängde han av, genom att pressa ner en liten metallknapp på Kenwooden. Huset föll i tystnad. Endast skrapet av Damians skor hördes, och några regnstänk på de små rutorna på den exklusiva verandan.


Kapitel sju. Slim, som fått det förkrossande samtalet strax invid Fjärreds K:a, satt som bedövad i sin lilla bil. Han hade svårt att ta in vad som hänt. Var Elisabeta verkligen dö?! Varför då? Hans strupe snördes samman. Vad hade han nu ställt till med? Han skulkle ju hälsat på henne! Det var i själva verket flera dagar sen han var på Sahlgrenska, och han hade inte riktigt tänkt på Elisabeta på flera dagar, på grund av allt dtta med Damians kränkande ord. Så upptagen hade han varit av detta, att han glömt Elisabeta, den enda människa, kanske, efter hans barndoms far, som älskat honom. Och nu var hon borta. Borta. Borta. Borta. Utanför bilrutorna var det nu mörkt. Ljusen från några fönster i hus längre bort, från vapenhuset i kyrkan och från prästgården glimmade svagt. ”Älskade Elisabeta! Vad skall jag göra nu, Elisabeta?”, sa han högt, med armarna utefter sidorna, där han satt i förarsätet på sin lilla MG.


Kapitel åtta. Damian


Kapitel nio. Här presenteras vi för godsägare Box, traktens störste markägare, ( d.v.s. mångmiljonär ) och dennes gods, Barkholm. I all dess härlighet. Markerna kring Godsägare Box´ gods, Sydvästra Fjärreds stolthet, låg något blöta en blöt hösts alla regn. En ensam hare vände öronen i skogsbrynet, de spröda darrgräsaxen darrade under daggdropparna och den kyliga morgondimman lättade i dalen. Himlen över den leriga slätten välvde sig grå, tyst, genomlyst och skimrade över det gamla herresätet, ett gult sjangserat – men pietetsfullt bevarat - trevånings träslott. Det var urmodigt i allt, med sina flagnade fasader, och med sin av krusbärsbuskar och ljuslila aspar kringgärdade trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät, sorgmodigt och patetiskt. Godset var sanslöst gammalt och hade alltså det snustorra namnet Barkholm. Nu blåste det upp lite grann. De vindade i de halvtorra buskarna. Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart nog kom det ytterligare en vass vind och slet och drog över trädtopparna ute på Fjärredslätten. Klockan var nu snart fyra. Den gamla hederliga västvinden, numera skäligen sällsynt sedan Golfströmmen försvagats något, ja mer än på tusen år, ryckte bort gamla löv från kastanjer, aspar och lindar, och över den vida himlen tumlade stora gråblåa sjok av moln nästan groteskt fram, som på en målning av Velasquez. I den åtminstone svagt saltmättade luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon in över landskapet, där vi nu befann oss, liksom över de städer som flankerade Fjärreds slätter i söder och norr. Gamla herresäten som överlevt och som – av det tvång som det innebär att följa med tiden – blivit som nya, de har antingen restaurerats till oigenkännlighet, blivit försedda med massvis av moderniteter, nya silos, nya ladugårdar ( som inte ens kallas ladugårdar ), moderna uthus i ljus cement, eller – som i Barkholms fall – nogsamt bibehållit all sin gamla prakt, likt ett föremål på bygdemuséum. När man kom närmare det gamla godset fick man därför – när man passerat den väldiga häck som omslöt själva den trädgård som inneslöt huvudbyggnaden - en känsla av att det gamla träslottet helt enkelt – likt en årsrik människa - var skört. Dess stomme tycktes tunn, som urgröpt av århundraden av insektangrepp. Ja, kanske hade även den saltmängda vinden från havet gjort sitt till och till sist lyckats att blåsa tvärs igenom huset, genom varenda bräda, utan att man på något sätt kunde förklara varför. Så ytterligt på nåder stod det på sin plats, fullt av snickarglädje, trappor, altaner, tinnar och torn och med massor av rum i vilka det knäppte, stönade, suckade och viskade. Det gamla virket tycktes alltså levande i sin sekelgamla murkenhet, och alltihop var sannerligen en konservators mardröm. Likt ett regalskepp som aldrig helt varit under vatten, men enbart i vind, genom århundraden, stod Barkholm på den omvittnat fattiga Fjärredska slätten och andades evighet – inte utan en viss stolthet, blandad med hjärtsviktslik trötthet. På Barkholms långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog. Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor. Han kollade i den två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen. Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen. Gäss, som vankar så till den grad som dessa, syntes ibland besökare från staden, som att de var dubbelvarelser, som hade två medvetanden, ett när de stod på vänster, ett när de stod på höger fot. Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOX” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen.


CARL SYDMANS RESA TILL GULDKUSTEN.


av K. Bernh. Genell


I. UPPTAKT.


En mild västvind svepte in över vågbrytarna, in över Varbergs hamn och sedan även över den lilla stadens låga bebyggelse, som grå och trist livades upp att några kärror dragna av små magra hästar gnisslade fram på de krokiga gränderna och av den vårliga grönskan i träd och buskar omkring. I luften ovan hamnen lekte måsar och tärnor, och somliga fåglar – sill i mun från en vält tunna – sprattlade i lycka över den varma årstidens fröjderika ankomst. Det var nu den 11 Maj 1649 redan. Tänk så åren går! Det var inte länge sedan den svenska kungen dog, skjuten, och det var väl som i går som den fred hade slutits söderöver vid Brömse bro, som hade tvingat bort Dansken från Varberg. Men det är klart, - innan han smet iväg, med svansen mellan benen, så hade han rivit sönder nästan hela hamnen. Med explosiver var flera avsnitt av kajerna förstörda, halvt raserade ner i hamnbassängen och inte reparerade än. Nu regerades landet av ett fruntimmer. Kristina. Detta faktum eller för den delen att Varberg nu var svenskt, och hela fastlandet både i norr och söder, det var inget man spenderade så övermåttan mycket tid på att vare sig förstå innebörd eller konsekvenser av. Man visste inte vad svensken skulle ta sig till. Att dansken var för jävlig, det visste man. Allt man märkte var att fogden var svensk och att hans mannar hade gula knappar i rock och mössa med symboler som indikierade trohet till makten i Stockholm. Alla länder hade lidit hårt att det treittio år långa kriget, och vad man nu knappt vågade drömma om i stugorna var en period av fred, där man fick fiske i fred, odla i fred, och bedriva handel i fred. Blonda småpojkar med bleka, snoriga ansikten satt på resterna av kajen, på vilka ogräs frodades, och där lådor, virke och gammalt hamprep drällde överallt. Hamnen var smutsig, men luktade inte mer illa än gris och rutten tång, då detta var långt före det att man hade olja, tjära och bensin och syntetfärger och motorer. Här, under den blå himlen, på vilken moln ostörda drog fram, där fåglar av olika exotiska slag anlända från det fjärran Ryssland och slog sig ner i skeppens övre tackel och tåg, arbetade alla, från gammal till ung, med att söka ställa skepp i ordning, med att frakta gods och förnödenheter kors och tvärs i den lilla hamnen. Allt under överinseende av hamnmästare Oswald Falander, som satt i en stol på en liten höjd i hamnens inre, med ett bord framför sig, där det låg flera luntor med räkenskaper och promemorior och annat. Han var klädd i någon slags grå uniform, men hade på huvudet en röd tygmössa, som på ett lustigt sett sträckte sig utöver hans nacke, som en slags fågelstjärt. Han bolmade på en cigarr, höll handen i skydd av solen, och ropade till en tioårs grabb: ”Spring te kapten Sydman å fråga om han vill ha post!!!” Grabben, vars ansikte inte var tvättat på en vecka, log i smutsen, då han visste att Sydman visst ville ha post, likaväl som att hamnmästare Fahlander visste det. Så kände sig gossen som en invigd, som betydelsefull och som inte vem som helst, när han sprang iväg till briggen Dröj för att meddela kaptenen att det länge efterfrågade brevet äbtligen hade kommit. Calle Valdemar Sydman var denna dag, när det redan var förbi middagstid, mitt uppe i att rusta sitt fartyg för en handlesresa till Holland, hade låtit byta förmast på sin brigg, Briggen ”Dröj”, som låg till kajs nu, och där vimplarna smällde och slog, stagen och rundhulkten knirkade och man bankade och drog i fall och rep för att få en rå på plats långt där uppe, under topplanternan. Hamnen var inte stor. Här låg kanske ett femtontasl skepp av olika storlekar. Gemensamt för dem var dock den fantasifulla riggen. Alla upptänkliga sätt var här brukade för att få till den segelyta som man behövde för att kunna ta sig runt i kustvattnen i Kattegatt. ”Hamnmästaren undrade…” skrek pojken, som nu nästan var framme vid fartygssidan, gällt och trumpetlikt och sneglade upp för att fånga den unge kaptenens blick, där denne satt vid relingen. Sydman var i själva verket inte äldre än 23 år. ”Ja”, sa denne, med cigarr i mun.


”Det är post!”


Sydman indikerade att han skulle komma till hamnmöästaren om en liten stund, och log sen brett åt pojken som tack för meddelandet. Sydmans bruna tänder glittrade svagt i solen. Pojken skrattade och försvann sen tillbaka bort över kajens kullerstenar. ------


Hälften av fartygfen var utrustade till fiske, hälften till frakt. Sydman hade ett halvt dussin man till hjälp. ”SE på denne tenen!”, sa Rulle Nilsson, och demonstrerade en illa vriden spik för sin förman, Teodor Stark. ”Jaja, du får la hamra den rätt ett tag te, då?” ”Den e kass.” , svarade Rulle, som i detta nu ocskå sneglade på kaptenen som befann sig ett stycke bort, vid sidan om lastrummet, där en hög med plank var staplade. Kapten hade en kopp öl intill sig på en låda, där någon målat röda kryss och några lodräta streck på sidan. Inte långt från kapten satt en mås på relingen och blängde på allt arbete, som måsen inte förstod sig på. Sydman visslade åt måsen. Måsen stirrade. Sydman skrattade. Han hade lätt till skratt. Efter några minuter, efter att ha sneglat på hur stagandet av den nya masten, som ännu inte stod rakt, fortskred, klättrade Sydman, borstande sin rock med näven lejdaren av sitt eget ägandes skepp och begav sig av till hamnmästaren. Nu gällde det. Hela hans framtid hängde på detta brev, som han visste kom från Rostock, från en av hans affärsbekanta där. Troligen hade det färdats i flera dagar upp genom Småland, på postskjuts efter postskjuts. Men nu var det här. Ett litet ynkligt pergament, insvept i ett skinnfordal av getskinn. Hamnmästaren nickade åt Sydman. Mannen på det lilla podiet visste ganska väl vad allt handlade om. Banditeri som vanligt. Vad var Sydman känd för, om inte att se till att ingen gick obeskattad genom kustvatten i närheten. Så löd den mer vackra formuleringen tänkte Fahlander. Sydman tackade hamnmästaren för brfevet, men läste det inte på plats, vilket annrs var der vanliga, men stoppade det på sig, inannför jute skjortan och promenerade sen till det lilla café där han brukade inta sin lunsch. Vad klockan var, det visste giv etvis ingen, eftersom man inte alls hade några klockor i Varberg, till vardags. Väl inne på det lilla kaféet, som väl mätte en och åttio i takhöjd, slog han sig ner vid en liten talglampa, öppnade brevet och läste.

------------------


En osentimental resa.

EN OSENTIMENTAL RESA.

En roman. av
Bill Clactoe
Kapitel 1.
FÖRORD.
Mitt namn är Georg Antonius Wachtel, och jag är Veletopisk löjtnant och greve, från Veletopien, närmare bestämt Prexezla, som är huvudstaden i denna stat, som på vissa kartor kan hittas utmed Stilla Havets kust, på den Vietnamesisk-Kinesisk-Ryska sidan i ett otillgängligt bergsmassiv, någon kilometer från kusten. Alltnog. Jag har en god utbildning, väldigt god, ehuru något splittrad, då jag – på grund av politiska omständigheter – ofta varit tvungen att flytta. Jag är först och främst Löjtnant i den Veletopiska flottan. Så har jag läst vid flera Europeiska universitet, samt en del i Amerika, och jag talar 13 språk, är utbildad i 9 konster, samt har 3 akademiska examina och ett diplom från ett konservatorium. Jag är författare till ett otal böcker, under olika pseudonymer, och jag kan hålla fördrag om nära 400 ämnen. Mina intressen är givetvis därefter, men jag har börjat lugna ner mig, eftersom jag är på mitt trettioandra år. Den berömde Leon Battista Alberti, perspektivets uppfin-nare i Renässansens Venedig, slutade vid trettio års ålder att läsa böcker, för att sedan enbart ägna sig åt undervisning och författarskap. Jag har i viss mån detta ideal svävande för min inre blick när jag tänker på vad jag vill åstadkomma med mitt liv, vilket givetvis inte alls enbart kommer att handla om lärdom och musikutövning, konst och matematisk logik, men till stor del är tänkt att kunna ge mig nöjen i olika potenser och varianter. Mitt mål med mitt liv är i stort sett att få tillfälle och kraft att skriva en riktigt bra bok, samt att ha turen att möta en människa som uppfyller min önskan om en ömsesidig kärleksupplevelse. Ännu så länge har jag bara denna människa som en vision, som för tillfället går under namnet ”Yumm”. Jag har ofta drömt om Yumm, men ännu inte sett till exempel ansiktet på henne. Ty en hon är det. Allt vore väl bra – ja, ganska bra - om jag inte råkat ut för en katastrof i samband med en statskupp i Veletopien. Det är om vad som hände mig precis efter den olycksaliga statskuppen, och några månader framåt därefter, som denna bok handlar om. Eftersom jag är mitt uppe i livet, så hoppas jag att ni har ett visst överseende med mig. Boken är ursprungligen skriven på stenograferad veletopiska och översatt, inte av mig, men av Vera Granada, den lilla människa som för tillfället, så vitt jag begriper, står mig närmast.

KAPITEL ETT.
Starotsken försökte hejda mig, men det var omöjligt. Inom kort hade jag fått tag i en mindre båt - benämnd S/s Vita, en gammal skorv, troligen rysk, mörkgrön och vinröd med rostig järnplåt - som förde mig till en öde ö utanför kusten, och som det var en kompetent besättning, trots att allihop var från Irak eller Kurdistan, gick seglatsen på bara runt en timme. Jag steg iland och möttes av ett gigantiskt oväder med åska. Väl inne i ett obebott hus slog jag mig till ro, men hörde rätt vad det var några vargar utanför. Jag tog för sannolikt, att jag och vargarna var de enda levande djuren på ön. Mitt i åskvädret ställde jag mig den lustiga frågan om jag skulle öppna dörren för vargarna! Det var rakt emot mitt eget Själv som jag öppnade. Vargarna smög då försiktigt in och lade sig kring den öppna spisen och slöt ögonen. Efter att ha givit dem och mig själv bröd och soppa, som jag hittat i en kökslåda i huset, så sov vi alla fyra hela natten för att dagen efter anträda en lång, en längre resa. Jag vet att detta låter otroligt. Vi gick emellertid - efter frukost - sedan allihop genom en underjordisk tunnel vars öppning jag också hittat av en slump till en annan, en lite större ö, där det då för tiden fanns ett palats, fyllt av figurer i terrakotta samt försett med två tjänare, Elim och Pramalan, av uråldrigt släkte tycktes det, även om de var unga och intelligenta, som förde oss - mig och mina vargar - in i ett bekvämt rum på andra våningen med utsikt över ett hav med blå av den genomlidna stormen uppbrutna isflak. Väl inredda här började vargarna och jag ett liv långt ifrån Prexezla - där starotsken och min gamla släkt ( rester av den ) fortfarande bodde - för att utforska och skapa oss ett nytt liv. Tyvärr skulle vargarna efterhand besluta att lämna mig åt att söka mig en framtid själv. De ville förmodligen inte vara till ytterligare besvär. De såg ju att jag nu hade två tjänare till min hjälp.
Jag satte mig vid ett stort skrivbord i mörkt trä och tog en penna och ett papper från en hög som låg där i halvdunklet och började skriva ner mina minnen från Prexezla, allting om dessa stora släkter i dessa kalla länder, farbröder med kindskägg och mostrar, lesbiska med jättebröst, som kom på besök hos oss på Prata 71, allt medan jag, ännu liten, bakom tjocka glasögon, förundrat sög in alla intryck och sparade dem i maggropens själ. Jag skulle förmodligen inte på länge återse Prexezla. Det fanns nämligen ögonskenligen saker som stod i vägen. En av dessa var diamanten i min stövelklack. Eftersom min släkt – som tidigare praktiskt taget styrt hela stan - kommit i onåd i Prexezla, så hade släktens huvudmän beslutat att investera den återstående förmögenheten ( vilken i sanningens namn skulle kunna köpa en halv mindre stad ) i en sällsynt jättediamant. Denna hade man sedan låtit en skomakare – vars namn var Lubitsch – sätta in i det inre av min högra stövels klack. Där satt den nu. Man hade sedan bett mig resa till Paris, för vidare order. Förföljelserna ökade, och många av släktens överhuvuden hade redan blivit antingen fängslade eller hängda, och jag var då tvungen att fullfölja den plan, som jag först tvekat inför. Att ta mig till Paris. Jag gick så till Starotsken och berättade allt, efteersom denne var en släkting till mig. Starotsken varnade mig då. Men jag fattade till sist mod, och nu var jag på väg. Kanske till Paris, kanske inte. Jag väntade mig att förföljare skulle ta upp jakten, på mig och på diamanten. Jag skakade försiktigt på högerbenet, med dess stora stövel, med klack. Den 5 centimeter höga klacken var stabilt fästad vid stöveln, och hur mycket jag än skakade om den gedigna fotbeklädnaden, så avslöjade sig inte den i klacken gömda ädelstenen sin existens med minsta ljud. På ett solitt sätt var den alltså förankrad inne i klackens mörker, till min belåtenhet. Att jag råkat bli släktens utvalde var dock en källa till delade känslor hos mig. Jag hade helst velat slippa vara släktens hopp och framtid. Men nu var det som det var.
------------------------
Jag hade skickat ut Elim på jakt efter höns åt vargarna och gett båda mina tjänare order om att flytta upp biblioteket ifrån magasinen samt upprätta en telefonlinje till Europa när jag plötsligt hörde en röst utanför dörren till mitt halvupplysta rum, in i vilket en månstråle just kastade sitt sken. Det visade sig nu att det var en lokal berömdhet jag skulle få möta, den prostituerade Baruda, en elegant yppig dam i grå dräkt, vars händer var som liljeblad. Hon slog sig ner i en soffa, anvisad av mig och jag tog fram en flaska portvin ur ett skåp, som inte använts på länge, ty gångjärnen gnisslade förskräckligt, och efter några inledande fraser på det lokala språket, som jag av en slump lärt mig som 10-åring, började nu Baruda ( ett förfärligt namn, egentligen ), Baruda Lincolnsson, lägga fram sin sak. Denna var på intet vis enkelt. Jag såg också i hennes ögon detta tvivel, som jag alltför väl lärt känna i Prexezla som ett tecken på att allt nästan var förlorat: - Gör mig lycklig, herre!
Vid detta tilltal ( om jag nu inte missförstod, vilket är troligt, eftersom jag var dålig just på det språket ) var jag ju tvungen att ta mig en längre funderare. Vem var jag , och vem var hon ? Väl medveten om skillnaden i klädsel. Mina egna kläder var närmast luffarkostym medan hennes var haute couture. Och vem trodde hon att jag var? Härskare över detta slott? Och vem var hon då i relation till denne presumtive härskare, som hon så ampert kallade: "herre"? - Gör mig en tjänst , herre!
Jag ville på intet vis utnyttja min situation utan sade helt enkelt. - Lugn lugn, sade jag och önskade att jag var någon annanstans. Jag kan på inget vis tänka mig hur jag skulle kunna göra Er lycklig… Baruda log konfunderad ett bländvitt leende och jag betraktade hennes utsökta sinnliga brasilianskt-asiatiska drag. Viss om min oförmåga och mitt slitna utseende sade jag ändå: - Stanna här då, jag är ju chef här så länge, stanna och se …. om du trivs!? Baruda log återigen gåtfullt.
- Min familj då?
- De är alla välkomna.
Jag hade ingen som helst överblick över läget, men sade: Vi har förmodligen ett överflöd här. Av allt. Det är vad jag tror…. Kalla mig …. Greve Wachtel! Att hon hade en stor släkt var jag inte beredd på. Var kunde dom hålla hus, och var där någon som kunde hjälpa mig på min resa? Jag ringde via en klocksträng på min ledige tjänare, Pramalan, och bad denne göra i ordning en extra middag till Baruda och hennes familj. ( Fadern och modern var visst döende och hennes syster visst dövstum. ) Pramalan lovade att steka upp några höns. Han sade, att som vanligt så betalade amerikanarna allt. Det gjorde de i denna del av världen, ständigt, sade han argt. Efter detta mellanspel satte jag mig åter vid skrivbordet och skruvade upp ljuset på fotogenlampan, grep penna och skrev: "Mina tankar går till den lilla charybdiska kvinna som läste sagor för mig som liten." Nu hördes ett bankande på dörren och Elim kom förskräckt - utan tillåtelse - in med en livs levande papegoja. På dessa breddgrader. Vi tog den gröna fågeln och bäddade ner den i en kartong med bomull och matade den med fikon, som vi hittad i det lilla ålderdomliga köket, där den enda belysningen var just månskenet. Papegojan såg på oss med kärleksfulla ögon och jag undrade i det ögonblicket mycket över reptiler och dinosauriers själsliv. Jag hade ju läst en hel del, men visste inte mycket om deras själar. Elim, vänlig och blid, log och jag bjöd honom in till ett glas portvin, även han. När vi satt så som jämlikar - efter att ha möt ett naturens under - så dristade sig Elim, efter en viss vånda, att fråga: - Kommer ni att stanna länge här?
Det tyckte jag var en svår fråga. Men jag sade
- "En man som rymt, trots varningar; en man som besegrat svårigheter större än vad någon annan mänsklig varelse någonsin har gjort, vad skulle han svara på en sådan fråga, som ju i det perspektivet är trivial, annat än: "Jag har ingen aning!"" Jag visste inte själv var jag fick denna svada ifrån, och jag förvånades över hur jag med mina ord målade upp min person och mitt öde. Men kanske var det en ren slump.
Elim log. Han såg ner i golvet och sade sen. - "Så säger ni, från ert land, när ni vet att ni kommer att stanna för evigt…." Jag stirrade förundrad på portvinsglaset som nu - av någon absurd anledning - antog enorma proportioner. - Se till att vargarna har det bra! Och låt nu ingen störa mig, för det är nu sent på dagen. Och kalla mig för Greve Wachtel !
Elim reste sig, leende som alltid, borstade av några dammkorn från sin närapå lysande gröna dräkt och gled ut ur rummet som nu hade en behaglig temperatur kring 20 grader Celsius. Jag gick till den låga bädden över vilken ett simpelt tryck i vitt och blått förklarade: "Ingen lever för evigt." Så lade jag mig till rätta för att sova - med Barudas blott alltför vackra ansikte på näthinnan - den första dagen på denna nya märkliga ö, långt , behagligt långtifrån Prexezla. Men jag bedrog mig, ty dörren flög upp, ja så hastigt att den genast slog igen av rekylen. Men ändå hade Elim slunkit in och nu böjde han sig flämtande över mig och sade upprört med en stor oro i det annars så lugn ansiktet som kröntes av en kal hjässa: - Nu har trupp landstigit! - Trupp! - Ja, via patrullbåt! Jag rusade upp, omedveten om min nakenhet och Elim höll fram byxorna åt mig. Tillsammans var vi snart ute på balkongen, som hade ett bröstvärn med små tinnar på. Himlen var mörk men överdragen av ljusbeiga skyar, som aldrig förekom i mina forna hemtrakter. Ljudet från det närbelägna havet hördes som ett jämt brus. Några röster trängde dock igenom…
- This way, it must be this way! Pramalan hade - klokt nog - utan vidare släppt in dem på slottsområdet och jag sände ner Elim för att sända in truppen I den stora salen på botten våningen. Jag såg mig om i de övre rummen efter några bättre kläder, letade i skåp och skrymslen. Jag fann en rund svart hatt som jag pressade ner nästan över öronen, tog ner en sabel från väggen och gick så ner för att möta de engelsktalande. Det visade sig vara fem amerikaner. En av dem, som hade fler stjärnor i mössan än andra steg fram och tog mig i hand.
Han förklarade med omsorg att de var ute efter en viss Herr Belfrage. Elim, som förstod engelska utmärkt, sade till mig att det var slottets förutvarande herre, som just förra månaden givit sig av. Jag meddelade officeren detta. Han såg tvivlande ut på ett lustigt vis. - He has left? But who are you? Jag förklarade inte detta utan ljög. - Jag är ägaren. - Jaha, ni är chef för I.V.O.R.A ? skrattade han med sina blixtrande vita tänder glatt fientligt synliga. -Inte chef, jag är ägare till slottet. - Men det är I.V.O.R.A s slott! påstod den unge mannen med bred texasdialekt. - Jojo. Jag vet. Jag blev utsedd igår till permanent upprustare här. Nu suckade amerikanen och tog fram en mobiltelefon. - Jag måste kontrollera. - Sen åker ni, sade jag och visade sabeln.
Den telefonerande mannen sneglade under samtalet på det antika vapnet som jag höll lite fram mot honom. I mitt stilla sinne tänkte jag hur jag betvingat de tre grå ulvarna med blotta viljestyrkan. - Jaha, sade den unge insatschefen slutligen. Om inte Belfrage är här så drar vi! De gjorde så utan att genomsöka slottet. När de gått skrattade Pramalan för första gången. - Så är dom alltid, jänkarna! Bara buss på…. - Är dom det? frågade jag med en viss tillrättavisning varpå Pramalan blev sitt "vanliga" buttra jag igen, plutade med de breda läpparna och sa: - De faller mig inte i smaken. Elim kom till min hjälp. - Vad vet vi? - Ja, vad vet ni? Sa jag och började gå mot trappan till övervåningen. I ett hörn vid trappan låg vargarna och halvsov, flämtande , mätta av höns. Medan detta pågick hade Baruda hållit sig i sin svit i ett av slottets tre röda torn med sin familj. Hon dök nu upp. Klockan var två på natten den första dagen. Hon hade med sig den gåtfulla Elena, den dövstumma, som var förfärligt påpaltad, antingen för att dölja sin magerhet eller för att hon helt enkelt frös. - Elena har huvudvärk. Har du en tablett? - Hur vet du att hon har huvudvärk? Hon kan ju inte prata! - Hon kan peka! svarade Baruda argt medan hon iakttog mina bara blåa anklar som syntes för att jag inte haft tid att sätta på mig strumpor. Alltid detta trakasseri angående klädsel just från hennes sida! - Jag har inga tabletter. Inte en enda! Fråga Elim eller den andre! - Det har jag redan gjort. Jag har bott här i tre år och här finns inte minsta tillstymmelse till medicin. - Du kunde ju varit här när amerikanarna var här. Varför gömmer du dig? - Jaja. Skall det vara på det viset, så får det duga med portvin! - Nå, det var ju sjutton, sa jag och körde ut henne ur rummet. Hon tog med portvinet.
- Djävla fnask!!! skrek jag efter henne. Varför jag då såg Elena snabbt vända sig om, det hade jag ingen säker aning om. Hon visade då och då upp ett rött äpple hon gömt i kappan. Så var det. Jag misstänkte att hon hörde. Folk ljög tydligen här. Och här var fullt av höns. Det var å andra sidan både bra och dåligt. Jag gick nu och lade mig för andra gången den första dan. Mina stövlar var jag tvungen att ta av mig, då något annat ju hade väckt misstanke. Jag gömde dem i en byrålåda, mot vilken jag lutade en stor stekpanna, som lovade väcka mig om någon försökte komma åt lådan. Vinden ven utanför det enkelglasade fönstret. Det syntes bli ett ganska besvärligt grevskap eller pastorat. Men så hade ju också starotsken i det trygga gamla Prexezla försökt hejda mig…..
Snart sov jag. Nere i hallen sov även vargarna tätt intill varann, kanske av en halvt dunkel rädsla för något för dem inte helt obekant.




THE LION.
a novel.

CHAPTER ONE My name is Samuel Diggerson, and I was 3rd officer on the unlucky m/s Punjab of London, which you probably have been heard of a lot in connection to the great disaster. I have hesitated a lot to come forward, but since I have noticed all the poor and completely inaccurate tales of what happened, I finally decided to give the true account. Here it is.
In august of this terrible year I was hired as crew member and officer (mate) by the then solid and still prosperous London Shipping Agency Rattner & Rattner, and hence, since this is the custom, immediately looked for the vessel, which was an immense one – as you may already know. Anyway, it lay at anchor outside the Northwest pier of London outer harbor, in between far more modest ships, that all was part of London´s fleet of cargo ships, taking various types of odd goods, that not was carried by the container ships. This very fleet consisted solely of vessels with compartments that could house whole houses, strange machines of respectable size, animals, statues, and ready-made building elements that were scarce, and could not be taken across the globe in any other way, than by large cargo vessels, the old time style. When I, by a small ferry, was brought out to Punjab I was quite impressed by its size, and, as I thought, the ingenuity with which it was built. Not many people realize how shipbuilding nowadays really advance and prosper, and in the shade of all inventions related to internet, smartphones and the entire communication industry, there are quite a lot that is done, that is both beautiful and absolutely stunning, with regards to shipbuilding. You barely had climbed through the small door, which was infälld I sidan, on the vessel, and had the door shut behind you, when a small elevator brought you right to the deck in less than 5 seconds. The decks were perplexing, in light blue, and shining, and leaning towards one on the vast cargo holes, which were neatly covered with orange steel hoods, large as tenniscourts, stood the captain with the 1st officer to welcome me onboard.
The captain was a man in his sixties, thus 25 years my senior, by the name of Daniel Hubert Stork and born in Dublin. He told me, when we, after a walk around the remarkable wonder of floating castle, which it was, were sitting in the gunroom, one deck below in the aft of the ship. He was a rather tall man, with dark hair and piercing look. He had an air of seriousness about him, but seemed all the same not without vanity. He had been a captain for many years on many a tugboat, cargo ship and ferry, he ranted, and had enjoyed it nearly always.



     Kaj Bernh. Genell


               Kaj Bernh. Genell


    

Monologue on the Monologue

    



Please also check out Bill Clactoe´s New Novel!!