Pikareskromaner / Svävningsestetik



Kaj Bernh. Genell



ROMANTIKENS ESTETIK är en ”svävningsestetik”, innebärande dess ideala estetiska mål är en upplevelse av en svävning, eller en serie svävningar. Den estetiska njutningen beskrivs av de första, nyskapande, tyska Romantikerna fantasifullt och sensuellt som en fågels flykt, eller en de sju sinnenas oscillering eller extas - en hisning - en extas i sinnets värld. Det är en extas, vilket innebär att paradoxalt vara "utom sig", i sina egna sinnens värld. På detta sätt njöt man i borgerliga kretsar, vilka ju, jämte överklassen, var de som hade råd med böcker, litteratur under Romantiken. Litteraturens mål - och ett sådant satte man alltså i dåtidens svåra, turbulenta tid upp - var den sinnliga njutningen. Lika mycket som man dyrkade konst-objektet, och myten ( den mystiska underströmmen ) lika mycket dyrkade man den estetiska uppfattning med vilken man betraktade konstobjektet ( alltså UPPLEVANDET ) och så kom följaktlige Romantiken att självbespeglande helt enkelt dyrka skapandet av konsten, njutningen av konsten och sig egen person, sin förmåga att som läsande människa njuta. Detta innebar en häftig, intesiv Dyrkan av Konstnären, skapandet av den hisnande texten. Ofta nog trodde man att denne, i något för vetenskapen okänt svårmod, bibringades en alldeles extraordinär inspiration. Så kom gemene man att även dyrka svårmodet och fantasin, som ansågs födas i svårmodet. ( Konstnären som fick ersätta Gud. Ty Romantiken var ateistisk, - skapad av en bunt antiauktoritära prästsöner, i revolt mot den gamla Ordningen.) Detta - att dyrka konstnären - har vi slutat med. Men svävningsestetiken och dess ideal finns - om än i högsta grad omedvetet - kvar idag. Inte alls alla i dagens värld skulle emellertid hålla med om att litteraturens mål ( ... det finns idag nästan ingenstans en diskussion om litteraturens mål )är sinnenas njutning, och mer specifikt njutningen av att läsande oscillera och hisna , men så kvarstår ändå denna halvt erotistiska uppfattning, omedveten, hos en del av den läsande allmänheten, hos oss, den utvalda skaran bland patricier och pöbel. Utan att folk i gemen vet om det, så är de romantiker, som älskar att hisna.
DET HELA är nu aningen mer komplicerat än vad jag nu beskrivit:
Att romantikens njutningsestetik av mig beskrivs här som halvt erotistiskt, och inte helt dylik, är emellertid ännu en viktig sak. Detta förklarar sig i det förhållandet, att det i den romantiska njutningen i högsta grad rörde sig om en instrumentell njutning. Själva denna svävning, svävningen själv, denna hisning, hisningen själv, var inte god nog i sig själv, var inte till för att bara simpelt konsumeras, men svävningen och hisningen, dessa var en svävning och en hisning in i en själv , in i den egna själens djup. Så var Romantikens estetik en estetik som målande uppmanade till en upplevelse- och kunskapsresa in i vars och ens inre. Den förblommerade ateismen ( man förblommerade denna genom att framhålla sin panteism * ) innebar inte att man inte antog en själens existens. Den egna själen ( denna själ, som inom religionen alltid brukar definieras som den del, som ägs av ...någon annan ) var det människans EGNA individuella och överindividuella mysterium, ( det mystiska** i Människan som art, som "homo" ) som den estetiska njutningen revolutionärt i hisnandet skulle uppenbara! Romantikens fråga är inte: "Vad är världen?" eller : "Vad är vackert?" eller: "Vad är sant?" utan: "Varför hisnar jag?" Men för att skapa frågan måste givetvis Romantiken först och främst skapa själva hisnandet. Ty detta finns inte utan litteraturen. Så är Romantiken denna kulturella dubbelrörelse ( hisnande även i själva sitt begrepp ) som är så lite medvetandegjord för dagens läsande patricier och pöbel.) Meningen med Romatiken var att Människan skulle upptäcka hela djupet och vidden av sig själv i hisnandet. Hur nu denna Romantiska idé kom att förändras med Freuds intåg på scen, ( hisnandets store upptäcktresande ) det är en annan historia, men den skulle givetvis var högst väsentlig att redogöra för just här. Men det sker alltså inte. Kanske har den moderna romantiken mest med ... Kafka att göra, - kanske inte. Vad vet vi?

Romantiken var ett (!) av svaren på Kants skepsis - och är helt nödvändig att begripa sig på om man vil förstå den Moderna Människan, myten och den moderna romanen och den Stora världshistoriska ironiens oscilleringar i ens egen samtid. Med ironien fick man ett medel att både fly skepsisen, och inkorporera denna. Även om vi idag inte är dränkta i ironi, inte badar i distans, så är ironin alltid centralt i kulturen. Med ironi ser man som i en blixt världen och förändrar den.

I tidskriften Ateneum, som utkom kring år 1800, förbådande Hegels stora verk om anden, skriver Fr. Schlegel om poesin, och vad han skriver är ju i många avseenden helt häpnadsväckande. Han förklarar att den poesi som i hans samtid lever i Preussen inte har någon mytologi, och att det är mytologi – som ”de gamle” hade – är just det som gör poesin till viktig poesi. Han är medveten om att man i hans land inte kan ha en uppsättning gamla grekiska gudar som mytologisk bakgrund, så grekerna hade, men att det bör finnas ett sådant skikt, för att få mening att bildas, i poetisk mening, - det inser han. Så föreslår han att man som mytologi bör ha den mänskliga anden själv. Men vad ande var, det visste nu inte Schlegel. Så föll hans vision i glömska. Tills Freud kom. Ty då kunde man plötsligt använda en myt och det själsliga som den stora myten om Människan. Så finner vi att för att uppnå den svävningseffekt, som är poesins, och som är romantikens, men som också tillhör t.ex. Atlantaskolan, med Truman Capote och Harper Lee, så måste man ha en resonansbotten, där man tar läsaren till själens djup (!) via måhända en alledering till dröm och hallucination. Utan en sådan liten hänvisning till själens symboler, till exempel i Freuds fattning, så faller dikten platt.Man må kalla denna grund för mytologi,och denna dubbelhet ironi.
Om man använder en sådan mytologi, och en sådan dubbelhet, och gör det intensivt, så är man inne på pikaresken, som är en variant av svävningsestetik, som existerade långt innan Schlegel.
Mina romaner har sitt ideal i svävningsestetiken, men är på intet sätt radikala eller prononcerat svävande. Kanske är de god ironisk litteratur, där man inte dränks i ironien. För mer, och annorlunda litteratur, skriven av Kaj Bernhard Genell, se www.kajgenell.com
För övrigt: leta rätt på mina romaner på Amazon eller Bokus eller Adlibris! ( Klicka på respektive bild här på sidan för att komma till köpsiten! Tänk på att jag är för fattig att åka på semester. Och som jag skulle behöva en resa till California. Köp och läs!

* panteism har ju väldigt lite med det vi menar med religion att göra, då det är en uppfattning av det enfaldiga slag, som hävdar att gud finns i allt, - helt urskillningslöst. Även en s.k. naturreligion är ju då oändligt mer komplicerad.
**i Wittgensteinsk bemärkelse.

Flag Counter

COVID-19

    Kaj Bernh. Genell


               Kaj Bernh. Genell


    


    



Please also check out Bill Clactoe´s New Novel!!